Det smärtar något oerhört att behöva berätta att vi har blivit tvungna att ta farväl av vår älskade Otis. Det senaste året har åldern bit för bit tagit ut sin rätt. Otis fick ett långt härligt kattliv, och han var, och är fortfarande, oändligt älskad.

Otis små tassar har lämnat stora avtryck. Inte bara hos oss utan i varje del av Göransberg. Han var stallchefen, han hade koll. Från bjälklaget i stallet, från taket på stenkällaren, från högst punkten i skogshagen. Han vaktade över oss alla och vi tror att han gör det ännu. Genom årens lopp välkomnade han olika hästar, människor, får, höns, ankor och hundar. Alla var välkomna. Med öppen famn tog han emot andra katter, erbjöd närhet till de som sökte värme och delade sin mat med de som var hungriga. Det finns massor av berättelser och anekdoter att berätta om Otis. Om den underbara individ han var.

Otis och jag (Madelaine) hade ett särskilt band som knöts redan tidigt då Otis kom till oss som en liten kattunge. Vi två kände varandra på ett överjordiskt plan. Där han är, är jag och tvärtom. Det finns inte ord för hur svårt det var att behöva säga farväl. Ändå sedan han somnade in lugnt och stilla i min famn har jag känt hans närvaro omsluta mig. Där jag finns, finns även han.

För första gången på sexton år går jag till stallet utan att mötas av dig. Min Otis. Ändå finns du där, överallt och ingenstans. Jag känner fortfarande din päls mot min haka. Ser din kritvita lilla uppenbarelse reflekteras i mörkret, klättra i stenmurarna, vila dig i solen. Minnena finns överallt, i stallet, hagarna, skogen, trädgården. Jag hör dig småprata. Ända tills din sista dag småpratade du med mig. Blinkade med halvslutna ögon. Såg mig. Andetagen var tunga på slutet. Kroppen trött av ålder. Ändå lyste pälsen som ett diamantbestrött snötäcke. Silvervit och gnistrande i höstsolen. Jag kommer alltid att minnas den där pälsen. Ända tills mina andetag blir tunga och till slut upphör helt. Då ska vi ses igen. Kramas och gosa och uppfyllas av samma glädje som den där gången då du var ung och hade villat bort dig men sedan en dag bara satt och tittade in i källarfönstret. Så glada vi var att återse varandra. Jag lät mig försvinna in i din stadiga guldgula blick. Dina tassar mot min axel, de lugnande trygga vibrationerna från din spinnande lilla kropp. Din doft. När du gick dina lite längre rundor saknade jag den doften så att det gjorde ont. Doften av ren katt, trygghet. Doften av dig.